Findus kan konsten att hålla sig undan när man som mest behöver få tag på honom. Jag fick en tid hos veterinären i morse med Tilda som verkar ha problem med ett öra. Hur som helst, Findus skulle med även han eftersom han återigen har fått öronskabb. Men icke, han höll sig undan, så det blev inget besök hos doktorn för hans del idag.
Tack och lov har man en så himlans smidig veterinär, så det var bara att kika förbi med katten när det passade. Vi behövde inte ens boka tid före, bara att komma 🙂
Tilda då?? Ja, hon har den senaste veckan haft symtom som liknat ont i örat. Hon har haft huvudet på sned, för det mesta i rörelse. För en som inte tänker på det skulle förmodligen inte ensmärka att hon har huvudet på sned. Men jag ser allt avvikande, smått nojjig om man säger så. Hon har skakat en del på huvudet, fast inte överdrivet. Jag ringde i morse och fick en tid så de fick kika på henne.
Öronen såg fina ut, endast lite vax i örat på den ”sneda” sidan. Veterinären gjorde lite neurologiska tester och allt visade sig som det ska, alla reflexer var som de skull, fäster blicken osv osv. De kunde egentligen inte säga helt 100 vad det kan vara. Men eftersom hon vid ett tillfälle i går tappade balansen när hon satt ner och tittade uppåt bakåt, så kan det ha med innerörat att göra, att det är något som stör balansen.
Vi människor kan ju få problem med ”kristallerna”, vilket gör att man blir otroligt yr och veterinären beskrev det ungefär som så. Eftersom alla reflexer var bra, samt ögonen, trodde hon inte att det var något neurologiskt i dagsläget i alla fall. Vi skulle avvakta och samtidigt ge henne rimadyl i 10 dagar och hoppas på att symtomen går tillbaka, om inte annat får vi ju söka för det igen.
Min tanke går ju oavkortat till Ataxi. En hemsk sjukdom som drabbar nervsystemet, där symtomen kommer i 2-5 års åldern och tyvärr har sjukdomen dödlig utgång. Många Amstaffar testas idag för detta. Tilda är inte testad och jag har ingen aning om i fall något av hennes kullsyskon är testade heller.
Vi har ju inte haft direkt tur med någon av våra Amstaffar genom åren. Olika bekymmer med alla 3 och det börjar ta emot nu kan jag säga. Kanske är det därför jag är så himla nojjig och ”läser” Tilda som en bok hela tiden. Känner att det blir lite stressande att hela tiden oroa sig för ”vad blir det härnäst”.
Jag önskar mig mest av allt just nu, att Tilda ska bli fri från de nuvarande symtomen, att det inte är något farligt. Och jag önskar kunna njuta av livet med hund fullt ut, slippa oroa mig för allt hela tiden. Vi har väl varit drabbade nog när det gäller hund. Just nu ”suger” det och tanken ”aldrig mera hund” slår mig allt oftare tyvärr 😦
Snälla ni där ute, håll nu tummarna för sötaste lilla Tilda.
Read Full Post »
Livet som jag lever det 